malinmalej

Idag bär det av till Stockholm. Imorgon ska jag gå på möte med eventuell danskund (håll tummarna) och på fredag är det kryssning som gäller. Jag är riktigt peppad för det är inte vilken kryssning som helst, utan det är 25 HOUR PEOPLE club festival. It's gonna be AMAZING. Sen är det slut lekt för min del. Dags att bli seriös och jobba arslet av sig såväl i danslokal som i skola.

Jag vet att kvalitén inte är den bästa, men det ger en liten idé om hur det var iaf.
Bättre bilder kommer såsmåningom.

I lördags var jag på Annas och Roxys maskeradkalas. Temat var dead celebrity. Mycket trevligt!

Någon som kan gissa vem jag var?


Alla ville klämma på Maddes ballonger och Anna som Darwin var nog det bästa jag någonsin sett.

I fredags stod alltså jag, Mina och Madde på scenen tillsammans med Hoffmaestro. Det låter lite overkligt men så var det faktiskt.

Jag hade fått ett mess några timmar innan, då jag satt och åt påsklunch med familjen på Åland :
Tja Malin! Det skulle va rätt kul om ni ville dansa ikväll, vi måste kolla scenen bara när vi kommer fram så det får plats. Jag ringer om en stund! Hälsningar Harry

Så efter att ha sprungit skrikandes runt huset ett varv var det dags att i panik ordna med det praktiska. Hur fan ska jag hinna ta mig från ön så jag är i Eskilstuna i tid? Det hela räddades av att världens bästa mamma följde med som chaffis. Vi panikpackade och hoppade på sista rosella. Båtresan bestod av powernap, födointag och snabblockning av hår. Vi var framme i Eskil kl 22 så då var det bara att hämta upp fjädrar och rusa dit för att först hälsa på bandmedlemmar och annan staff, och sen snabbt som vinden byta om och sminka sig.

Det kändes allt annat än optimalt att klämma in sig i sambadräkten efter en period av mycket glass, godis och vin. Ska sanningen fram så var jag rätt så bakis efter torsdagens festande på Åland. Men the show must go on så att säga, bara att dricka lite extra vatten och ta lite extra glitter på kroppen.

Själva uppträdandet bestod av att vi kom in och improviserade till ett trumstycke. Allt var totalt oinövat och spontant. Vi visste varken hur scenen såg ut eller hur musiken skulle vara. Vi dansade runt och skakade loss. Det tog kanske 2 minuter, men det kändes som 10 sekunder. Det var nog den grymmaste känslan jag någonsin upplevt, att få dansa inför en helgalen och överpeppad publik tillsammans med ett band som har en helt fantastisk energi. Jag rekommenderar det starkt.

Efteråt fick vi beröm och stora tack av grabbarna som alla var överaskade över hur bra det gått. Dom var peppade och pratade om att utveckla det hela och nämnde andra spelningar som skulle vara kul för oss. "Det var ju synd att vi inte förberett bättre, vi hade ju kunnat träffats innan på hotellet och övat in nåt mer.". Ja det hade ju varit ultimat, framförhållning kära Hoffmaestro, framförhållning. Haha.. Dom var alla riktigt sköna typer, vi firade det lyckade samarbetet långt in på småtimmarna. En ganska overklig kväll/natt med andra ord.

Nu kanske någon undrar hur det kom sig att jag fick det där messet i torsdags. Ja det hela började med att jag och Kajsa råkade springa ihop med Hoffmaestro då dom spelat på Åland under Rockoff förra sommaren. Vi var på väg till krogen och dom var på väg till färjan. "Ni måste ju komma med och festa för tusan!". Det kunde dom inte men Harry tog mitt nummer så vi kunde festa i Stockholm sen i höst. Jag blev lite förvånad då jag dagen efter fick ett mess eftersom jag nästan glömt bort att jag gav mitt nummer. Jag hörde aldrig av mig sen angående fest i Stockholm. Däremot var jag tvungen att försöka få till nått då jag såg att dom skulle uppträda i Eskilstuna. Lite naivt kanske, men jag messade en länk till vår hemsida och föreslog ett samarbete. Harry skrev att han skulle prata med grabbarna men att vi i vilket fall som helst borde komma på spelningen och sen ses. Han hörde aldrig av sig nått mer. Besviket tänkte vi att det var väl lite väl optimistiskt, men man måste ju ge det ett förök.

Förstå min förvåning i torsdags då min mobil ringer mitt under middagen och jag ser att det är Hoffmaestro Harry (som jag så fint döpt honom till i telefonboken) som ringer. Han förklarade att dom inte hade några pengar att lägga på dansare men att han kunde skriva upp oss på gästlistan så vi kunde komma på spelningen. Jag sa att vi kunde göra det gratis eftersom det är bra marknadsföring för oss, men att jag fattar att det inte går eftersom det är så i sista minuten, tackade för att få gå på spelningen gratis och sa att vi kan höras sen. Jag hade nån plan om att försöka sälja in oss sen på efterfesten istället.

Det hela känns nästan lite som en konstig dröm, eller som en trissreklam (plötsligt händer det). Jag hoppas att det blir nått mer för det var grymt kul. Vi har iaf managerns nummer och mail så vi kan hålla kontakten.

Förhoppningsvis kommer det lite bilder och eventuellt ett filmklipp snart.

Igår när jag åkte bil mellan Eskilstuna och Kapellskär tillsammans med pappa hörde jag detta på radion.
Alltså, från och med 1sta maj kommer det att införas ett kjoltvång för kvinnliga badmintonspelare på proffsnivå. Orsak: locka mer publik.

Det skänker mig oerhörd glädje att veta att det inte spelar någon roll om jag tränar badminton 50 eller 5 timmar i veckan eftersom jag alltid kommer att ha mina lår som räddar mig ifall min serve inte är 100%.


Jävlahelvetesskit!

När mamma var på besök för nån månad sen var vi ut på promenad. Vi vandrade igenom ett typiskt Eskilstunaområde. Jag tyckte det var lite omoget men mamma insisterade, så jag fotade.

Nu är jag alltså tillbaka i Eskil. Trött och brunfräknig. Vet inte om jag börjar bli gammal men 2 dagars festande, följt av 1 dags resande, följt av 2 dagars festande sätter sina spår. Det har varit askul hela resan och hela helgen i Stockholm.


Fredagen urartade i en churrosjakt. Jag och Kajsa var så sjukt sugna på våra älskade churros. Vi slutade någonstans i Huddinge om jag inte minns fel, i ett villaområde. Churros?? Nope. Inte ens 188 188 kunde hjälpa oss.


What's the deal with churros? Ja det är alltså spanska "donuts" som man doppar i choklad. Need I say more?

Väskorna kom hela och rena tillbaka redan på fredagen. Så det löste sig fint. Vi firade med rosé och utgång. Skrattade nästan ihjäl mig in på småtimmarna.

Lördagen startade med bakismat ute i solen. Mot kvällen blev det hemmafest ute i Nacka. Jag och Kajsa var inställda på krogen så vi tog bussen in mot stan, men vi blev lite trötta. Vi somnade på bussen så vi nöjde oss med lite nattmat och styrde kosan hem till Stureby.

Roliga anekdoter mellan buss och hem:

Jag drygade mig mot ett ungt grabbgäng "Hey Kajsa, (glufar i sig fyllekäk) synd att jag inte är lesbisk för annars skulle jag ju kunna ligga med tjejen som sitter brevid mig". Mycket omoget I know, men de förtjänade det.. tyckte jag då iaf.

Jag blev bjuden på en brownie på 7-eleven (av någon anledning räckte inte det tidigare besöket på gatuköket). Asgott! Vet inte vad det är med mig men det här är andra gången en främmande man bjuder mig på kalorisprängdmat för att sedan försvinna in i natten. Varför händer detta? De tänker kanske att de ska bjuda en söt tjej på lite mat men då de kommer närmare och sedan hör hur mycket jag vill ha så lägger de benen på ryggen så fort de betalat. "Suggan kommer att äta mig ur huset!" Vet inte.. Orsak oklar. Bara att tacka och ta emot antar jag.


På söndag bar det av hem till Eskilstuna. Men först ett besök på Max. Där såg vi Rolf Lassgård. Han köade, fick sin Maxmeny och satte sig sedan och åt, alldeles för sig sjäv. Udda. Väl i Eskilstuna träffade jag upp Anna och Arvid för att avnjuta en uteserveringsfika. Supermysig. Precis vad man behöver då man inte riktigt att är redo att vara hemma igen.

Idag har jag promenerat i morgonsol, varit på min teaterkurs, fikat i solen och afterworkat. Mycket har jag hunnit med den här måndagen.

Nu kanske någon undrar, vad hände med exjobbet? Ja det kan man ju fråga sig. Jag får helt enkelt ta mig i kragen något rejält, för så här kan det inte fortsätta. Ajabaja Malin!
Nya tag imorgon helt enkelt. Appropa imorgon så är det dansträning då. Precis vad jag behöver, både kropp och knopp. Jag har saknat mina dansflickor och min kropp behöver dansa av sig glass, vin och inte minst churros.

Söndagkväll:

 

Efter en ganska obekväm flygtur landade vi i Barcelona. Känslan av att komma ut ur flygplatsen och mötas av värme, sol och den där fuktiga luften: underbart.

Så blev det dags att leta upp vår soffa. Men var bodde vår vän Pau? Mitt i centrum skulle det visa sig. Med doorman, marmorväggar och guldhandtag på trappan trodde vi inte våra ögon. En fin lägenhet med fantastisk utsikt.

Pau och hans vän vars namn vi lyckats glömma (han var den fula av dom) var trevliga om än lite blyga och torra. Pau hade en attraktiv kropp som han gärna visade upp. På tal om ingenting.

På kvällen traskade vi fram längst med la Rambla, "turiststråket" (tänk tyskar och britter, störiga försäljare och fula souvenirer). Vi kände oss hungriga efter resan och svängde av vid en tvärgata som ledde oss till första "bästa" restaurang.

Kajsas pasta var helt ok. Ungefär som på viking linjens barnmeny. Malins "linssoppa" (aka hundmat) var lika god som den såg ut (tänk spya). Gasiga i magen gick vi så tillbaka till lägenheten och somnade snabbt i Paus vardagsrum medan stackars Pau arbetade på någon rapport till jobbet. (Han är finanskonsult.) Han berättade att han skulle åka på jobb tidigt dagen efter. (Den här detaljen blir viktigare sen...)

 

Måndag:

 

När vi vaknade på måndagen började vi inse att det inte var en dröm att vi bodde där vi bodde. Lite väl bekväma i situationen började vi fjanta oss, stå på stolarna och titta ut genom fönstret över centrum, dansa och sjunga lite smått samt lägga oss i fosterställning för att lätta på gårdagens gas för att därefter skratta rått (likt karlar från norra åland) åt trumpetljuden. När Malin sedan hoppade in i duschen fick Kajsa sig en chock när en lite stressad Pau tittade ut ur sitt rum genom dörren som varit på glänt. Ups.

Efter den skammen flydde vi fältet mot stranden. På vägen dit åt vi frukost (och upptäckte vår nya vän under resan: churros doppade i choklad). Vi gick via hamnen och genom små kvarter och fotade allt vi såg. På stranden stannade vi sedan i timtal och tittade på håriga rumpskåror. Lite senare på eftermiddagen gick vi till en restaurang där servicen var under all kritik. Kvällen slutade på hard rock café där vi försökte komma åt gratis internet utan större success. Av någon oförklarlig anledning ville inte Pau komma med oss ut... Tydligen var det värsta veckan på jobbet. Sa han i alla fall.

 

Tisdag:

 

På tisdagen styrde vi kosan mot berömda Gaudis park Güell. Ascool arkitektur men fullproppat med människor som trängdes under den stekande solen. Svettigt värre. Vi fick nog ganska fort och åkte vidare mot Sagrada familia. På vägen dit åkte vi tunnelbana. Det var ganska trångt på tåget och en äldre gentleman tog sig friheten att torrjucka mot Malin (som var inträngd i ett hörn) och skaka på ett misstänksamt vis. Traumatiserande. På grund av detta kändes kyrkan inte så givande. Fin men tråkigt att den mer eller mindre är en byggnadsplats. (Paus pappa är involverad som arkitekt...)

Eftersom det var så varmt kände vi för att dra till stranden och kanske doppa oss. Eftersom vi inte hade baddräkter med gick vi nyfiket till nudisstranden. Där blev vi masserade (tydligen olagligt, wups) av en asiatisk kvinna för 5 euro var. Det var svårt att undgå diverse snasar här och var. Efter en stund kom en man och satte sig strategiskt några meter bredvid oss. Mannen var naken så när som på sin röda keps och ett pärlhalsband... Till vår förskäckelse märkte vi snart att han hade börjat tillfredsställa sig själv samtidigt som han odiskret glodde på oss. Han avslutade sedan det han hade börjat (you know what i mean) och gick därefter iväg för att tvätta sig. Inte en skrubb med stålull skulle fått oss att känna oss rena efter den upplevelsen. Skamsna gick vi sedan därifrån och på vägen hittade vi vår gamle vän igen. Denna gången hade han hittat en likasinnad kamrat och dom höll på i kapp och ropade något på spanska till oss. Många creeps på kort tid. Man kan säga att den här dagen gick i besudlandets tecken.

Påväg tillbaka tog vi en omväg via el Raval och en gata full med intressanta second handaffärer. Vi önskar att vi hade haft mer tid att bekanta oss med dom.

När vi kom tillbaka hade Paus kompisar kommit på besök för att titta på fotboll. Vår hårt arbetande Pau var dock fast på jobbet fortfarande. Kajsa försökte våldtäktsduscha bort sand och skam samtidigt som Malin konverserade med dessa spanjorer. Vi delade på en flaska vin och drog sedan ut i barcelonanatten.

Vi blev lite besvikna på stadens uteliv den natten. Första stället påminde om White Room, låtsasbrats (=töntar), otrevlig (svensk) bartender och David Guetta. Som tur var lämnade vi stället i tid och drog till en R&Bklubb bredvid. Bättre, om än inte helt ok. Mycket skanks och sleezeballs. Vi berättade om dagens strandupplevelse till en amerikan som ivrigt gestikulerade jiu jitsu-slag "hey, you're making my friends uncomfortable. you either stop that or lets fight!" Nerspottade och inte så imponerade fortsatte vi in mot dansgolvet.

Stället hade dock mycket söt personal. "Tell him he's the cutest guy i've seen since i came to barcelona. And you remember my friend? She thinks you are cute. Tihi" Muchos Gracias.

 

Onsdag:

 

Lite trötta i huvudet började vi dagen med churros och shopping. Det här tog ju sin lilla tid och när magarna åter hade börjat kurra (det här hände med någon timmes mellanrum) gick vi till marknaden för att inhandla lite smått och gott. Det Malin handlade var varken gott eller smått i prisklassen. Som vanligt valde hon helt fel. Kajsa köpte bröd med ostbitar och en kiwijuice, Malin köpte bröd, avokado, juice, fruktbitar och "godis", alltså torkade jordgubbar och valnötter täckta i mörkchoklad och kanel. Kärringen som sålde "godiset" totallurade Malin genom att skyffla i som om det inte fanns någon morgondag och lyssnade inte när Malin sa stopp. Det här resultade i ett ganska högt pris och till vår besvikelse smakade "godiset" dessutom bajja. Vi tog vår picknick och gick till en fin park vid el Raval och njöt av solskenet.

Efter det här gick vi till lägenheten och råkade somna på soffan. Paus rumskompis tyckte nog att vi (särskilt Kajsa) sov bort en del dyrbar tid. När vi vaknade hade Kajsas ost jäst i magen. Vi lämnar det där.

Trötta började vi göra oss i ordning för mera mat. Tapas stod på menyn. Efter maten tittade vi lite i affärer och rörde oss samtidigt mot el Raval där Kajsas plan var att fota prostituerade och annat "spännande folk". Det hela slutade ganska kvickt efter ett möte med kokainförsäljare ("do you want Charlie?"). Kajsa blev livrädd när den ena började dra henne i armen och hon skrek (på svenska) och sprang därifrån. Malin skyndade efter. Några minuter senare stötte vi ihop med en råtta och en grupp prostituerade som ville se Kajsas foton av "Mickey Mouse". De ville dock inte bli fotade så vi gick tillbaka till lägenheten ganska fort. Där drack vi en flaska vin, tittade på kriminalserier och spanskdubbad House med Pau och what's his face. Pau somnade på soffan med handen i flingpaketet ("dom äter bara flingor, hur får dom i sig sitt dagliga kaloriintag på 6000 kalorier!?"). Vår nighttimeguide Pau visade sig vara en nightynighttimeguide. Vi gick ut själva.

Den här gången hade vi spanat in ett lite roligare ställe. När vi kom var vi mycket skeptiska men efter lite redbull och vodka kom vi (och stället) igång lite mer. R&B på nedre våningen och nostalgihits på övre. Bra låt på bra låt avverkades och vi som varit så trötta lyckades hålla igång till halv 5-snåret.

Men vägen dit var inte lätt.

Vi träffade två typer. Kajsa började prata med den ena, något töntiga killen vars namn vi inte bemödat oss lägga på minnet. Malin var illa tvungen att prata med töntiga killens kompis: Carlos. Carlos var en efterhängsen typ som drog i Malin och sa "dance. dance." Sedan drog han i Kajsa och spillde hennes vinglas över henne. När vi hade slitit åt loss från dom så såg vi dom hela tiden i periferin, stirrandes på oss. Dom bestämde sig för att göra ett sista försök men den här gången tuffade Malin till sig och ropade: NO samt gestikulerade väldigt tydligt ett "stop right now".

Till slut kände vi att det började bli dags att bege sig hemåt eftersom vi bara hade några timmar på oss att sova. på vägen stannade vi i ett photobooth och tog lite vackra (inte alldeles för nyktra) foton på oss själva för att ge som present till Pau och den andre tillsammans med en liten hälsning på baksidan.

 

Torsdag (idag):

 

Vi vaknade ännu tröttare och snurrigare i huvudet än dagen innan. Det var dags att plocka ihop sitt pick och pack. Pau var nog glad att ha sin lägenhet fri från vårt skrot. Med kindpussar sade vi adjö till pojkarna och dörrvakten och gick mot bussen. Pau och ? sade dock att vi gärna fick komma på återbesök och att vi i så fall borde göra det över en helg så att vi alla kan festa ihop. På flygplatsen väntade en enormt lång kö och tiden i kön är ganska dimmig pga extrem trötthet. Flyget blev en timme försenat och stolarna på flyget tog alla priser i obekvämhet.

Äntligen hemma, tänkte vi när vi var framme. Vi hade vid det här tillfället inte ätit på flera timmar (rekord) och den blodsockernivån var inte att leka med. Lägligt nog hade personalen på Barcelonas flygplats visat prov på sann professionalism och glömt den lilla detaljen att packa ner vårat bagage i flyget. Så här sitter vi nu i Stockholm på ett hotell och använder deras internet. Inga mobiler, inget bredband, inga rena trosor/strumpor, inga varma kläder... Malins lägenhetnyckel stannade på en förlängd semester i Barcelona. Så kan det gå.

 

Allt det här plus en massa gräddig glass och väldigt många skratt så har ni vår resa i ett nötskal.

 

xoxo

Malin och Kajsa

 

 

 

 

Jag har ingen aning  om jag har fått med allt som man borde ha med sig om man ska åka till Barcelona. Antagligen inte. Men vad gör det? Det löser sig. Precis som boendet löste sig. Fick imorse reda på att det var okej med Paus flatmate att vi sover hos dom. Vet inte riktigt vem Pau är, en kille som bor i Barcelona och är med i couch surfingcommunityt. Haha! (är inte så oansvarigt som det låter mamma och pappa, ni kan va lugna jag lovar). Det ska bli så fruktansvärt skönt att dra iväg. Exjobb och sånt tar jag tag i sen. Carpe diem är inte bara ett prydnadsord man hänger på väggen. Ska bli superintressant och se hur den här resan blir. Tror inte den kan bli annat än fantastisk då jag har Kajsa vid min sida. Förhoppningsvis blir det nån update under resans gång. Nu måste jag till tåget. Adiós a mis amigos!

Jag kunde inte låta bli att hopp in med en kommentar här. Men det borde jag inte gjort. Dessa människor är så oresonliga, kan inte se på saker från olika håll. Tror det är hopplöst att ens fröka få något sagt. Men arg blir man ju.

Sucker Punch sög finnig axebespurtad tonårskuk. Den var riktigt riktigt dålig. 5 minuter in i filmen viskar Anna i mitt öra "Men vad är syftet?", ja vi fick aldrig riktigt reda på det. Det var inte ens snygga fightingscener. Snygg 3D visst, men riktigt ihålig story. För att skaka av oss den dåliga filmupplevelsen gick vi istället hem till Anna och Tobbe och tittade på japansk skräckmockumentary. Efter det var filmupplevelsekontot återställt, och ett härligt obehag infann sig i min mage. Det är nått med dokumentärformatet som gör det hela så mycket vidrigare.

röda skor
härlig musik
pannkakor
dans

vad mer kan man begära av en torsdag?

min vägg är en enorm tankekarta och kommer nog att vara 10 veckor framöver.

 

 

 

 

 

 

Frågan är: kommer det att vara lika sexigt som i Woody Allens värld?

Har ni hört på maken? Jag och Kajsa åker till Barcelona på söndag. Vi bara bestämde oss så där en tisdag förmiddag. Helknasigt... och askul!!!!

Såg Annie Hall just. Jag gillade den. Jag tror jag skall göra en liten tradition av att titta på Woody Allen på söndagkvällar, med popcorn och lite stearinljus. Annie Hall påminde mig om en grej jag kom på i somras då jag spatserade runt i Williamsburg i Brooklyn, jag kommer inom snar framtid behöva flytta till New York. Får ser hur jag ska lyckas med det... Jag känner mig lite som att jag har fastnat i ett råtthål när jag tänker på tillvaron här. Missförstå mig inte, jag har många fantastiska grejer här, framförallt vännerna och jag har fått väldigt mycket ut av mina tre år här, ångrar inget. Men Eskilstuna känns lite som ett råtthål. Man vet att det finns så mycket fantastiskt i världen som bara väntar på en men man är fast här, som en råtta som blivit lite för tjock för att ta sig ut ur sitt bo så nu sitter man fast med huvudet på ena sidan och baken på andra. Nåväl.. snart har jag lyckats vrida mig loss och då kommer att tänka tillbaka på mitt lilla råtthål med lite vemod.

har precis vaknat från min powernap och nu börjar det bli dags att ta på partyhatten. hoppas rebecca och fiona levererar ikväll.

sista stora svettiga inlämningen på kursen är inskickad.
samma känsla som då jag vann i tp i somras (typ enda gången det hänt).
på måndag börjar exjobbet. så bäst att göra segerpropellern medans man kan.