malinmalej

Vill först och främst varna finkänsliga läsare.


Skulle allt gått som planerat skulle jag varit på Åland nu och haft det skönt, dragit mig i sängen en stund och sen klivit upp och varit en harmonisk människa.
Allt gick inte som planerat och jag är allt annat än en harmonisk människa.

Det hela började igår. Jag hade suttit i skolan i några timmar så hände nått konstigt, först fick jag konstiga flimrande fläckar i synfältet, sen började mina ögon värka fruktansvärt, värken spred sig upp i hjärnan och sist började jag må jätteilla. Slutade med att jag låg på golvet i en av toaletterna i skolan, var helt skakis och trodde jag skulle spy. Då insåg jag att jag fick hoppa över krokin som jag sett så mkt fram emot och att jag inte kunde åka nånannanstans än hem. Tog mig till bussen och släppade mig in i lägenheten där jag deckade. 
Jon kom senare och tog hand om mig. Efter lite sömn och mat mådde jag mycket bättre.

Vi bestämde oss för att försöka hinna med eckerölinjen som går två timmar tidigare än rosella. Vi var tvugna att stiga upp halv sex och för att kämpa oss till tåget som gick tjugo i 7. Skulle allt gått som planerat skulle vi haft 10 minuter på oss att ta oss till bussen till grisslehamn. FittSJ ville inte det. Vi var i god tid ända tills vi kom fram, då var det köbildning på stationen så vi fick vänta 5 minuter extra. Trots det gav vi inte upp utan rusade till gaten och var knappt en minut sena. Då skulle vi har hunnit, men fitteckerölinjen ville inte det. Bussen hade åkt.

Så nu sitter jag arg som en tjockis utan lördagsgodis och skriver på nån skitdator. Jag ville skrika och gråta som en ettåring men lät bli då jag inte ville förnedra varken mig själv eller Jon.
Så jävla bittert att veta att vi kunde sovit två timmar extra. Speciellt då jag vet att jag antagligen måste åka tillbaka redan på söndag och knappt hinner sätta min fot på Åland.
För att lägga salt i såren är jag tvungen att sitta på jävlaskitrosella, äckligaste båten på jorden och vara framme först på eftermiddagen.

Fyyy saaaaaaaaaatan säger jag bara!

Ja jag vet jag är en bortskämd liten skit som borde åka till Haiti för att få perspektiv på det hela.
Jag har perspektiv, det är bara det att jag har den här känslan man  får då man spikat sig själv i tummen alternativt slagit i tån alternativt blivit våldtagen av en hjord getingar.

Tur för mig är att jag har Jon vid min sida.
Då jag var som argast kommer Jon tillbaka från cafét där han köpt kaffe åt sig. I handen har han även en kaka, för att trösta lilla mej. Han känner mig.

För att summera det här antagligen väldigt röriga inlägget: Död åt SJ, död åt Eckerölinjens buss.