malinmalej

Ikväll när jag och mamma satt i bilen påväg hem från jobbet hände något.
Det var som att någon lyssnade på mej.
Även om det var väldigt trivialt så var det något, och jag hörde.

Jag satt nämligen, sliten och trött som jag var, och tyckte synd om mig själv.
Jag pratade med mamma om att vissa människor här i livet är personer som ger av sig själva.
Jag tycker mig vara en sådan människa.
Ofta får man inte tillbaka.
Det kan vara tungt eftersom man behöver något tillbaka till slut.
(Det är ingen som skall känna sig träffad nu, jag syftar inte på något speciellt, utan mest i största allmänhet.)
När jag satt där och pratade med mamma började jag se detta givmilda drag som en negativ egenskap eftersom man lätt blir utnyttjad och överkörd.
Då åker vi plötsligt förbi en loppis som råkande ha kvällsöppet.
Va tusan, tänkte vi och svängde in.
Där var lika lite saker av värde som det var människor.
Men vi vandrade runt.
Plötsligt får jag syn på en liten klänning som hänger på en stackars galge.
Söt, tänkte jag och drog den på mig.
Satt som ett smeck.
Pris?
1 euro
Tack!

De var inte så mycket klänningen som själva händelsen. Den kom helt från tomma intet och var så lustig.
Plötsligt var jag på gott humör.

Detta fick mej att inse att det är verligen en god egenskap att vara en person som ger av sig själv, även om inte alla ger tillbaka.
För i slutändan får man det tillbaka ändå, kanske inte av rätt person, men man kan alltid känna att man gjort rätt för sig.
Man vet ju aldrig vem som iaktar..