malinmalej

Ikväll när jag skulle ta mig hem från samban föll snön så vackert.
Jag cyklade på som vanligt. Klarade mig rätt bra från omkullcykling förra året så jag höll nonchalant mitt vanliga tempo. Det var som att någon ville ge mig en knäpp på näsan för, mittiallt helt utan förvarning, gav framhjulet vika och cykeln bara försvann under mig. Cykel eller ingen cykel jag åkte vidare och flög över cykeln rätt i gatan och gled som en valross i snön. Jag tappade luften och slog knäna lite, dessutom tror jag att jag vet hur en mamografi kommer att kännas. Då jag låg i snön och kippade efter andan såg jag en figur komma cyklandes. FAN! Min vurpa fick inte passera obemärkt. Mannen som kom cyklandes var artig och frågade hur det hade gått. Jag fick skamset svara "de e okej, tack" utan att låta alldeles för mörbultad. Jag var nästan sugen på att gråta lite av ren självömkan, men tog mej samman och cyklade försiktigt vidare hemmåt.

Kanske jag ska ta en promenad till skolan imorgon istället, så kan jag se ifall min kraschlandade snöängel finns kvar eller om den snöat igen och försvunnit precis som min dumdristighet då det kommer till att cykla vintertid.