malinmalej

Efter att ha haft en riktigt mysig helg ensam i eskilstuna kom jag och tänka på en grej. Jag är ju singel nu. Det är något jag vill vara. Visst jag tänker inte sticka under stol med att det tidvis är jobbigt och att jag saknar vissa aspekter av att ha ett förhållande. Men även om singellivet inte alltid är fantastikt så finns det också många positiva sidor med det. Jag kommer ändå på mig själv att referera till det som om det vore något negativt, att jag är patetisk som sitter ensam en fredagkväll, eller att det faktum att jag inte fick en enda ros på alla hjärtans dag är tragiskt.

Så trots att jag vill vara singel, varför beter jag mig som om det vore ett misslyckande?

Då jag rannsakar mig själv ser jag två bidragande orsaker. Dels den klassiska och mest uppenbara orsaken "gräset är grönare på andra sidan", men inte bara det, jag tror även att det här är ett inlärt beteende.

Som barn har disney lärt mig att prinsessan med sin prins lever lycklig i alla sina dagar medan den bittra styvmodern kommer att ruttna bort i sin ensamhet. Indoktrineringen fortsätter i äldre ålder. Reklamer och damtidningar visar hur jag ska slösa tid och pengar på att bli perfekt för att locka till mig mr Right. De berättar även för mig hur jag skall bete mig för att vara honom till lags.

Sen kom jag även och tänka på filmindustrin. Den klassiska chick flicken (hatar förövrigt det uttrycket) börjar med att kvinnan är singel och misslyckad för att sedan genomgå en fysisk eller mental resa, träffa mannen med stort M och vips bli alla aspekter av hennes liv perfekt. Det spelar ingen roll ifall hon har förlorat hus, jobb, föräldrar eller rent utav sitt förstånd, för riddarens orealistiskt stora romantiska gest trollar likt Harry Potters trollspö bort allt detta. Ett exempel på det är Bridget Jones. Hon ska vara nån form av tragikomisk förebild för kvinnor. Hon vågar vara öppen med sitt osunda förhållande till mat och alkohol, dessutom tvekar hon inte att hälsa den otrogne grisen till chef att dra åt helvete. För det första så stör det mig att det faktum att hon är "lite rundare" ska göras till värsta grejen (kvinnans kroppshydda är tydligen alltid relevant). För det andra så är både filmen och boken en guide till hur man som singelkvinna ska känna sig misslyckad. Bridget börjar sitt liv på botten, hon sitter och sänker en vinflaska i sin ensamhet samtidigt som hon snyftandes sjunger med i kärlekssånger. Hon kommer till insikt, får nog, tar tag i sitt liv och lyckas sen fånga sin Mr Darcy. Visst hon visar prov på girlpower och självständighet men det ändrar inte det faktum att filmen går ut på hur Bridget Jones kämpar och till slut kan avskriva sig den avskydda titeln som patetisk singel.

Jag tycker det är läskigt hur jag har anpassat mig till det här. Som om livet bara går ut på en sak, att uppfylla normen om fredagsmys med pojkvännen. Jag blir besviken på mig själv, jag är bättre än så här. Men första steget är att öppna ögonen och på så vis frånta media en del av sin makt.

Så nästa gång jag sitter ensam i soffan och ser på tv tänker jag inte besviket titta på den tomma platsen brevid mig i soffan. Jag tänker byta kanal och säga "ojdå, ville du kanske se på den där Bruce Willis filmen?" sen ska jag ta sista godisen och säga "ojdå ville du kanse ha sista biten, borde vi ha delat på den?".