malinmalej

Det var såhär; när jag var 17 bodde jag i USA och gick i highschool där. Mitt highschool hade inget amerikanskt fotbollslag och därför ingen homecoming. Lite tråkigt att inte få gå på homecoming tyckte jag.
Men!
Även den här askungensagan har en god fé. Den goda fén är min kära vän Kaitlin. Kaitlin var på den tiden tillsammans med en kille från grannstaden Nakomas. Kaitlins kille spelade i fotbollslaget där och inte nog med det, han hade en kompis som också gjorde det och var intresserad av att ta MIG på deras homecoming. Kan ni tänka er en snygg amerikansk fotbollspelande kille ville ta MIG på homecoming. Som i vilken highschoolfilm som helst.
Men!
En liten detalj. Jag hade faktiskt aldrig träffat den här personen. Jag hade inte ens sett honom på bild. Haha! Ja ni kan ju gissa hur den här historien slutar. En obekväm klassiker, dubbeldejten from hell. Kaitlin och hennes kille dansade tätt intill varandra hela kvällen medans vi två dansade sådär inte så tätt och jag tittade på klockan och önskade att tiden skulle gå fortare.

Jag hittade en bild i min resedagbok på backpacking.se från då killen precis skulle hämta upp mig sådär som på film.

Som bildtext hade jag skrivit: "Jag vet... men han var snäll". Haha! Vet trodde jag att jag var egentligen. Ja menar kolla in kärringutstyrseln. Lägg märke till den lagom entusiastiska blicken. Haha! Och kolla in hans vattenkammade lugg. Men det stämmer, han var FAKTISKT snäll.